Stisse vände och vann i värmen

Efter över två timmar i värmen på Sjötorpsvägens centercourt stod Stefan "Stisse" Carlsson som segrare över Jens Lindell med siffrorna 3-6, 6-2, 6-2.

- Det trodde jag aldrig efter första set, sade Stisse direkt efter matchen.

Och i första set hade Jens verkligen sin rival i ett järngrepp. Med stora grundslag dirigerade han spelet och när Stisse inte missade på sin klart svagare backhandsida avgjorde Jens med korta, låga bollar.

Jens bröt direkt till 1-0 och gick fram till 3-0, med gamebollar till 4-0, innan Stisse började komma in i matchen. Jens dominans mattades mot slutet av setet men några grova missar av Stisse ledde fram till setseger med 6-3.

Tredje gamet i andra set, i Jens serve, blev ett nyckelgame. Bägge spelare hade flera gamebollar och vid likaläge snubblade Jens direkt efter en serv och blev liggande på banan. Resultatet blev bara ett skrapat knä men incidenten var ett första tecken på att Jens började bli rejält trött.

- Värmen var vansinnigt jobbig. Ett par game in i andra set kunde jag inte tänka riktigt klart längre och spelet blev därefter. Kan man varken röra sig eller fatta strategiskt kloka beslut kring sina slag är det kört, sade Jens.

Stefan gick fram till 3-1 och dominerade setet fram till 6-2. Stefan var särskilt framgångsrik i det offensiva spelet och utnyttjade skickligt det spelövertag han fick på många alltför korta returer av Jens.

Matchen såg ut att få en ensidaig upplösning där Stisse med korta och låga bollar plågade Jens som inte längre orkade röra på ben och fötter.

I början av tredje set verkade matchen kunna få ett nytt ansikte när Jens servade sig fram till 1-0 och Stisse för ett ögonblick såg lite osäker ut. Men ordningen var snart återställd och efter 2 timmar och 5 minuter hade Stefan två matchbollar. Jens tog den första med en dödande forehand men på den andra drev Stisse sin motståndare långt ut på forehandsidan och slog sedan en kort boll på backhandsidan som Jens hann upp men slog ut.

- Tennis är en märklig sport, både fysiskt och psykiskt krävande. Att kunna komma tillbaka när man förlorat första set är alltid en stor bedrift, sumerade Stisse.

Jogg-blogg (tvekampen)

Så är den avgjord, jaktstartskampen mellan mot minkollega Magnus. Han är en rutnerad löpare med Göteborgsvarvet i bagaget och en normal kilometertid på nära två minuter snabbare än min. Så för att kunna skapa någon typ av spänning i vår löptävling (som ägde rum på min vanliga Hästö-runda) fick jag ett försprång på fem minuter - något jag själv bedömde som något i underkant. Till råga på allt drog jag på mig en förkylning efter genrepet i måndags och i går, när tävlingen skulle ske, hade jag fortfarande ont i halsen. Vi sköt upp loppet till i dag och tack och lov hade halsontet släppt. Kvar fanns bara lite hosta så jag gav klartecken till start.

Inför loppet var jag riktigt nervös och det var omöjligt att hålla igen i starten. Redan till första mellantiden låg jag 20 sekunder före personbästa och i de första backarna ut på Hästö började jag känna av tempot rejält. Lyckades dock slå av på takten precis lagom för att ändå kunna hålla de 30 sekunder före pers jag tillskansat mig.

Samtidigt jagade Magnus bakom mig. Jag lyckades dock ta mig hela vägen runt grusvägen, upp mot Hästöskolan och ner mot idrottsplatsen utan att se honom bakom mig. När jag även tog mig uppför mördarbacken i parken och var på god väg tillbaka in mot sjukhuset började jag nästan tro att jag skulle ha en chans. Men då såg jag honom, lite för nära, och insåg att det inte skulle hålla. Magnus hade skymtat mig redan på väg ner mot idrottsplatsen, när jag var på väg upp i mördarbacken,och fått blodad tand.

I sista backen upp mot sjukhuset blev det lite rävspel. Jag slog av på takten för att kunna ha krafter kvar till att eventuellt ta rygg och utmana i en spurt. Magnus avvaktade också för att inte ta slut på krafterna, om det nu skulle vara så att jag sparat på det sista krutet. Men strax efter krönet, kanske 300 meter från mål, svepte han förbi och jag orkade aldrig hänga på. I mål var han cirka 15-20 sekunder före.

Jag hade hoppats på att kunna utmana mitt personbästa (även om det jag inte räknar några officiella tider i dagens lopp). Att jag krossade pers med 37 sekunder genom tiden 31.07.8 var förstås helt fantastiskt, tillråga på allt med en förkylning strax bakom mig. Att jag också lyckades köra Magnus rejält trött och hålla honom efter mig nästan hela vägen är förstås också glädjande och loppet känns snarare som en seger och framför allt en vansinnigt rolig avslutning på vårsäsongen.

Halvvägs?

Framför hissen, på väg till en kollega med några korrekturlästa broschyrmanus, snurrar det till i min undersövda skalle och vetskapen om att jag inte kommer att leva för alltid kommer över mig i ett slag. Sekunden senare hör jag signalen från hissen och tänker: Det här är kanske halvtidssignalen. Dörrarna öppnas, jag kliver in och föreställer mig en röst som säger: "Välkommen till andra hälften av ditt liv. Tryck på valfri kanpp för att påbörja resan mot den kalla evigheten."

I letandet efter rätt knapp glömmer jag bort att jag också måste dra mitt ID-kort i kortläsaren. Ingen särskilt vass start på andra halvlek.