Bandet med det (s)nitsiga namnet

Namn: Nits

Placering: 95

Vilka är Nits?: Vokalisten och keyboardisten Henk Hofstede bildade Nits i Amsterdam 1974, tillsammans med Rob Kloet, ofta ansedd som en av rockens största men mest dolda talanger som suttit bakom ett par trummor. Nits har i över 30 år och genom ett stort antal skivutgivningar odlat en eklektisk form av popmusik där improvisation och ständig förnyelse varit viktiga hörnstenar. Nits musik är dock nästan alltid lättillgänglig, med Hofstedes varma, lätt Lennon-färgade röst i längst fram och kompositioner fulla av hookar, samplingar och arrangemang som engagerar lyssnaren. Bandet älskas ofta av kritiker och musiker, men har, främst till följd av motviljan att turnera utanför Europa, fått en begränsad publik och är kända främst i Holland och några länder i södra Europa. Nits är alltjämt aktiva och spelar under 2007 in sitt 23:e studioalbum.

Jens+Nits=sant: När jag funderar på hur viktiga bands namn och visuella uttryck är för uppfattningen av dem kommer jag alltid att tänka på hur Nits våren 1989 lockade lyssnare ur den mest oväntade av kretsar på vår gymnasieskola. Deras livealbum "Urk" hade landat i stans skivbutik. Karlskrona vimlade av syntare och att det plötsligt dök upp en skiva med ett band som kallade sig Nits (glöm att någon enda levande själ i vår stad hade koll på de obskyra holländarna sedan tidigare) när många syntares husgudar den våren hette Nitzer Ebb, räckte för att få de flesta svartklädda och hårspretiga grabbar (syntarna, åtminstone de som hade syntig dresscode, var till 95 procent ett manligt släkte) att haja till. När skivan dessutom gick i svartvitt och visade ett motiv på en trummis som kändes väldigt syntigt, ja då var det inte många som kunde motstå att ta med skivan till kassan och be om att få lyssna. Gissa om Nits livliga och lätt naiva melodier fick de hårda syntarna att snabbt lägga lurarna på disken och skamfyllda lämna butiken! Jag var inte syntare, inte på det där hårdkokta Nitzer Ebb-viset i alla fall, men drogs ändå till Nits-skivan eftersom det mina syntande kompisar (med avsmak i rösten) berättade om skivan fick mig att tro att Nits kanske var något för mig. Lyssningen ledde aldrig till köp, men jag upptäckte "The Train", en av mina älsklingslåtar genom alla tider. Därefter har jag haft sporadisk koll på Nits, men äger märkligt nog endast ett album. Och det dröjde ända till februari 2001 tills jag inhandlade samlingsskivan "Nest" på en resa till Göteborg. Eftersom jag då arbetade inom musikbranschen skulle jag dagen därpå äta lunch med några promotion-människor på skivbolaget Virgin. De hade ingen mindre än Håkan Hellström i sitt släptåg. Eftersom jag precis haft "Nest" i lurarna funderade jag på om Håkan möjligen kände till Nits och hade en åsikt om deras musik. Dock var Håkan så pratsam om annat under lunchen att det aldrig blev läge att att inleda en mening med "Apropå ingenting...". Jag lämnade mötet med min viktiga fråga obesvarad och än i dag undrar jag och tänker då och då att jag borde skicka honom en kopia på Nest. "Adieu Sweet Bahnhof" låter exakt som något Håkan skulle älska och till och med kanske vilja göra en cover på. "Hej då, söta järnvägsstation."

Oumbärliga låtar med Nits: "Hands", "The Train".