Santoro - en förlorare med äran i behåll

Fabrice Santoro, min stora tennisidol, förlorade som väntat i andra omgången av US Open mot James Blake. Men först efter fem tuffa set och en kamp mot kramp såväl som mot stjärnan på andra sidan nätet. Efter 6-4 till Blake i femte och avgörande set handlade det som så ofta förr inte om resultatet, utan om hur den 34-årige magikern från Paris hade lekt fram sin tennis på banan. Efter matchen blev spelarna stående vid nätet. Santoro uppger att han tackade Blake för att han haft en härlig kväll och mycket kul på banan. Blake hade på presskonferensen följande att säga om Santoro:

"He is a credit to the game. I'm in awe of someone that at 34 years old, as many Grand Slams as he's played, to go out there and battle for five sets, in singles and doubles, and probably in the mixed, too. To play that many matches, and the brand of tennis that he plays. He's not an Ivo Karlovic who goes out there and gets 50 free points on his serve; he's got to work for his points. It's incredible to be doing that still at this age. I hope my body can hold up the way his does."

Sensationsgubbe till US Open-final

Tennissimulatorn har i vanlig ordning tickat för fullt i helgen. Och om man kan beskylla apparaten för att ha lämnat lite väl säkra förutsägelser de senaste Grand Slam-turneringarna får väl årets US Open ses som en frisk motpol. Eller vad sägs om att åldermannen Fabrice Santoro går till final? Ja jag vet, han är min älsklingsspelare genom alla tider, men det ahr verkligen inte påverkat viktningen i simuleringen. Santoro hade visserligen knapp fördel att vinna mot Montanes i första omgången, men skulle sedan få storspö av James Blake i runda 2. För att inte tala om hur chanslös han skulle vara i matcher mot Nikolay Davydenko eller Roger Federer. Men, men...

Här är resultaten från omgång 4 och framåt, med svenska resultat i tillägg:

Rd 1
Nicolas Massu-Thomas Johansson 75 62 36 62
Jonas Björman-pablo Guzman 36 75 64 62

Rd 2
Jonas Björkman- Andy Murray 64 26 63 64

Rd 3
Hyung-Taik Lee-Jonas Björkman 62 64 63

Rd 4
Roger Federer-Richard Gasquet 62 64 75
Andy Roddick-Fernando Verdasco 64 62 63
Nikolay Davydenko-Lee 60 63 76
Fabrice Santoro-Benjamin Becker 64 75 61
Tommy Robredo-Mikhail Youzhny 46 26 76 64 63
Novak Djokovic-Lleyton Hewitt 63 62 67 76
Fernando Gonzalez-Danai Udomchoke 63 64 61
Rafael Nadal-David Nalbandian 75 26 63 64

QF
Federer-Roddick 61 46 64 62
Santoro-Davydenko 64 36 16 63 62
Djokovic-Robredo 63 61 61
Nadal-Gonzalez 76 46 64 76

SF
Santoro-Federer 64 75 46 64
Djokovic-Nadal 63 46 75 75

F
Djokovic-Santoro 62 63 63

Pervo-Jesus

Namn: Jesus Jones

Placering: 91

Vilka är Jesus Jones?: Sångaren och låtskrivaren Mike Edwards band Jesus Jones kom fram mitt i Madchester-vågen och deras blandning av gitarrdriven pop, samplingar och beats var långt ifrån främmande för dåtidens poppublik. Möjligen kan man säga att Jesus Jones var mer begåvade än de flesta på att snickra snygga refränger med Beatles-harmonier. Samtidigt gick de längre åt techno-hållet än de flesta, i synnerhet på det tredje, underskattade albumet "Perverse" 1993. Sin största framgång fick Jesus Jones 1991 med singeln "Right Here, Right Now". Under andra hälften av 90-talet gick karriären utför men Jesus Jones hann med ytterligare två album, varav det sista, "London", kom 2001.

Jens+Jesus Jones=sant: 1993 var jag alltjämt en mespopare som ägde få om ens några skivor med en aggressiv attityd. Därför var det smått sensationellt att jag på vårkanten seriöst gick ner mig i Jesus Jones album "Perverse", som sprutade av distade gitarrer, ilsken tuggummi-techno och bitvis ironiserande spottloskor till texter. Än i dag, 14 år senare, när jag tycker mig vara van vid det mesta, ter sig den våldsamma avslutningen med "Spiral" och "Idiot Stare" som rejält mäktig. Jesus Jones var för mig aldrig större än där och då, våren och sommaren 1993. Bandets spelning på det årets Hultsfredsfestival var det en av få gånger i livet jag valt att stå längst fram och röja. Efter konserten var jag så uppe i varv att jag sprang ärevarv med en flagga i säkert en halvtimme inne på konsertområdet. Mina vänner trodde nog att jag skulle springa hela natten. Till sist satte jag mig ner, stoppade samtliga återstående 17 cigaretter ur mitt livs första feströkarpaket i munnen, tände på och drog in mitt livs första (och största) halsbloss. Sedan sprang jag inte mer.

Oumbärliga låtar med Jesus Jones: Right Here, Right Now, The Devil You Know.

Lyssna på Jesus Jones: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=116998680

Lattjolajban-lådan

Namn: Red Box

Placering: 92

Vilka är Red Box?: Red Box bildades i London i början av 80-talet av Simon Toulson-Clarke och Julian Close. Via tidiga singlarna "Chenko" och "Saskatchewan" fick de kontrakt med Warner och en topp 10-hit med singeln "Lean On Me", en låt som på klassiskt Red Box-manér kombinerade traditionell musik, i detta fallet folkmusik, med syntbaserad pop och en enkel, närmast barnvise-liknande melodi. Red Box lät som inga andra på den brittiska pop-scenen och lovorden haglade över bandet inför debutalbumet "The Circle And The Square" som släpptes året därpå, liksom gruppens andra stora hitsingel "For America", som ironiserade över det ytliga medieklimatet i USA. Efter bråk med skivbolaget, som ville se Red Box röra sig mot ett mer lättillgängligt och hitlisteanpassat innehåll, lämnade Close gruppen för att ironiskt nog börja jobba på skivbolag. 1990 släppte Toulson-Clarke ett andra, något mer lågmält och pianoorienterat, album under namnet Red Box, "Motive". Därefter har han arbetat som låtskrivare åt andra artister.

Lite bonusfakta om Red Box: En av de många gästvokalsterna på deras första album är Anthony Head, mer känd som Giles i tv-serien "Buffy och vampyrerna".

Jens+Red Box=sant: "Lean On Me" stack ut som en sargad tumme på radion hösten 1985. Samtidigt delade den oss popintresserade högstadiekids i två läger: de som tyckte att Red Box influenser av körmusik och världsmusik gjorde dem för corny, och vi som inte nödvändigtvis behövde ha vår syntpop stöpt efter de mallar Depeche Mode och Pet Shop Boys ritat. Och själv duckade jag aldrig någonsin för en naiv melodi värdig en barnskiva. Det var kärlek från första stavelsen.

Oumbärliga låtar med Red Box: "For America", "Heart Of The Sun", "Saskatchewan", "Train".

Lyssna på Red Box: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=117654239

The Hitparade v 34

Skivhösten trummar på, likt en Anders Södergren uppför Pragelato-backen. Winnebäck har droppat ny singel, en föredömligt lågmäld duett som tar Lasse bort från det tröttsamma Springsteen-harvande han sysslat med alltför ofta på senare år. Om det här är en fingervisning för hur hela skivan kommer att låta kan det bli något i "Vatten under broarna"-klass. Moneybrother har dock ingen avsikt att dumpa sina Springsteen-referenser. Nya singeln "Guess Who´s Gonna Get Some Tonight" når dock bara bubblarplats än så länge. Där ligger också Annie Lennox nya, en låt som befäster att Lennox fastnat i tråkballad-träsket och dessvärre inte har samma lyster i rösten som i unga dagar. Madonnas nya hörde jag bara för en stund sedan, så Pharell-duetten "The Beat Goes On" finns inte med på veckans lista, och tyvärr gav den ett ganska blekt första intryck. Samma story för Ian Browns nya singel.

Kents nya, "Ingenting", finns inte att få tag på i sin helhet ännu, men de kränger ringsignalen för fullt via sin egen hemsida. Ruskigt smart marknadsöring. Gissar att halva Sverige går och nynnar på Kents distade och inte lite förföriska pianoslinga redan innan låten nått radion.

Till sist noterar vi att Manu Chao sällar sig till de artister som sjungit om sitt husdjur. "Me Llama Calle" heter hans nykomling på plats 18, eller som vi skulle säga det på svenska: "Mitt lamadjur Calle".

Topp 5:
1 (1) Peter Jöback - Stockholm i natt
2 (2) Jens Lekman - And I Remember Every Kiss
3 (3) Richard Hawley - Tonight The Streets Are Ours
4 (4) José Gonzalez - Down The Line
5 (6) Feist - One Two Three Four

Nykomlingar:
6 Lars Winnerbäck & Miss Li - Om du lämnade mig nu
7 Richard Hawley - Roll River Roll
18 Manu Chao - Me Llama Calle
19 Rufus Wainwright - Rules And Regulations
20 José Gonzalez - Killing For Love

Sett i burken på sistone

"Djävulen bär Prada", långfilm (DVD): Meryl Streep bär upp en i övrigt ganska ordinär film. Visst, några udda små grepp i storyn, men i stort väldigt mycket standard-Hollywood. Betyg: 3 (5)

"Vita Huset", tv-serie, säsong 2 (DVD): Den klart bästa av de sju säsongerna i det mästerliga kammarspelet. Den stegrande dramatiken i de fem sista avsnitten tål att ses igen och igen. Betyg: 5 (5)

"Office Space", långfilm (DVD): Lysande komedi av Mike Judge, mannen bakom Beavis And Butthead. Betyg: 4 (5)

Jakob Hård, friidrottskommentator: Förvillande lik min mamma. Eller möjligen tvärtom. Betyg: 5 (5)

Hetast inför US Open

Roger Federer är som vanligt het som en kopp kaffe inför årets sista Grand Slam-turnering. Även om han förlorade finalen i Montreal för två veckor sedan gjorde han mos av världselitgen i Cincinatti, den andra av de båda storturneringar som föregår US Open. Här är min ranking över de 10 hetaste herrspelarna inför turneringen, som startar på måndag:

1 Roger Federer, Schweiz (1)

2 Novak Djokovic, Serbien (3)

3 Rafael Nadal, Spanien (2)

4 Nikolay Davydenko, Ryssland (4)

5 James Blake, USA (6)

6 Andy Roddick, USA (5)

7 Lleyton Hewitt, Australien (16)

8 Radek Stepanek, Tjeckien (34)

9 David Ferrer, Spanien (15)

10 Tommy Haas, Tyskland (10)

Siffran inom parentes anger aktuell placering på världsrankingen.

Bråka inte med doktorn!

Namn: Thompson Twins

Placering: 93

Vilka är Thompson Twins?: Tom Bailey gick egentligen och drömde om att bli klassisk pianist när han bildade Thompson Twins under skoltiden. Bandet, som tog sitt namn efter det engelska namnet på Dupontarna i seriealbumen om Tintin, gav i början av 80-talet ut ett antal singlar och ett album som fick uppmärksamhet i new romantic-kretsar men ingen kommersiell framgång. Bailey tog då in flickvännen Alannah Currie och skolkompisen Joe Leeway, som egentligen skulle var skådespelare, i bandet. Inför 1983 års album "Side Kicks", när Thompson Twins stod på randen till ett större genombrott sparkade han dessutom resterande orginalmedlemmar. Bytet av besättning visade sig vara ett klokt beslut för karriären. Med "Side Kicks" och uppföljaren "Into The Gap" fick Thompson Twins oerhörda framgångar med en luftig, dansant och mycket melodisk syntpop, accentuerad av karaktäristiska inslag av marimba och tvättbräda. Med hits som "Doctor! Doctor!" och "Hold Me Now" blev bandet minst lika framgångsrika i USA som hemma i Storbritannien och Europa. Inför uppföljande albumet "Here´s To Future Days" 1985 hade dock popstjärnelivet tagit aningen för hårt på Bailey, som kollapsade och tvingade bandet att skjuta på skivsläppet. Officiellt var Bailey överansträngd, men envisa tungor talade om att droger hade ett finger med i spelet, ett rykte som späddes på när bandet valde låten "Don´t Mess With Doctor Dream" som ny singel. Singeln och det efterföljande albumet, som innebar ett lätt malplacerat försök att tuffa till soundet genom att låta Chic-legendaren Nile Rodgers producera, befäste Thompson Twins storhet i Europa och USA, men floppade hemma i Storbritannien. 1986 lämnade Joe Leeway bandet, som därefter rörde sig mot ett mörkare, rockigare och funkigare uttryck. Publiken var dock inte med på noterna och efter ett par rejäla floppar lade Bailey och Currie ner bandet för att koncentrera sig på familjen (paret hade vid det här laget hunnit skaffa barn ihop) och för att odla det kortlivade elektroniska projektet Babble.

Jens+Thompson Twins=sant: Thompson Twins var ett av mina första riktiga favoritband. Deras "Doctor! Doctor!" toppade Popramas heta hög, Kaj Kindvalls föregångare till Trackslistan, första gången jag hörde programmet (rekommenderat av en av mina i normalfallet minst snälla klasskompisar, vad är det man säger, att djävulen har de bästa låtarna?). Med sin mesiga, melodiösa pop och lagom vaga, snyggt formulerade texter, var de under ett par år i gränslandet mellan barnasinne och fullskaligt målbrott den perfekta popgruppen för mig. När min gode vän Lars gick med i deras fanclub kände jag mig dock aningen utmanövrerad och sökte mig åt andra håll för att hitta "mitt" band. Thompson Twins var enligt mig oförtjänt utskällda och förlöjligade för sin inställsamma stil. Se vad ni fick i stället, gnällspikar: Take That, Backstreet Boys, Westlife och annan massproducerad skit, stöpt enligt samma spekulativa formula. Thompson Twins hade i alla fall sin egen stil, de hade musikalisk integritet och, titta på bilden, de var definitivt inte i skivbranschen för att de var snygga!

Oumbärliga låtar med Thompson Twins: "Doctor! Doctor!", "Lay Your Hands On Me".

Lyssna på Thompson Twins: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=51004121

Den gamle ja-sägaren och greken

Namn: Jon & Vangelis

Placering: 94

Vilka är Jon & Vangelis: I början av 80-talet lämnade sångaren i symfonirockarna Yes sina bandkamrater tillfälligt och lierade sig i stället med den skäggige symfonisyntaren Vangelis för tre karaktäristiska album som Jon & Vangelis. Bägge två är oerhört distinkta i sitt uttryck, Jon med sin övernaturligt ljusa, änglalika stämma och ofta högstämt romantiska och livsbejakande texter, och Vangelis, med en arsenal av ständigt återkommande favoritljud ur maskinparken och sin känsliga, ofta jazzpräglade spelstil. Efterhand finslipade de båda också sin förmåga att kombinera sina båda stilar till en väl fungerande enhet. Deras album låter tidstypiska som få andra skivor på 80-talet och kombinerar långa, ambitiösa stycken med pop så lättillgänglig att den gav duon ett flertal hitsinglar, varav "I´ll Find My Way Home" var i särklass störst. Efter 1983 års album "The Private Collection" gick Jon & Vangelis skilda vägar för att otippat återförenas för 1991 års album "Page Of Life", en skiva som fokuserar mer på det kortare sångformatet men i övrigt låter helt i linje med duons 80-talsepok.

Jens+Jon & Vangelis=sant: Ska man räkna noga upptäckte jag Jon före Vangelis. Yes-sångaren gästsjöng på en av mina första favoritskivor, Mike Oldfields "Crises" från 1983 (där de båda gör en väldigt Jon & Vangelis-liknande låt) och hans solosingel "Easier Said Than Done" från 1985 var en hit hos mig. Men det var först sedan jag under 1988-1989 kärat ner mig i Vangelis soloproduktion som jag även hittade till Jon & Vangelis. Första pusselbiten lades av pojkvännen till en av mina gymnasieklasskamrater, med vilken jag blandbandsväxlade hösten 1989. På sin första kassett till mig inledde han med "I´ll Find My Way Home". Givetvis blev jag såld på direkten över denna nya upptäckt (hade faktiskt inget minne av att jag tidigare hört låten i den klassiska badscenen i filmen "G"). För mig är I´ll Find My Way Home" låten ABBA aldrig skrev men så väl hade behövt vid motsvarande tid (1981) för att karriären inte skulle dö ut.

Oumbärliga låtar med Jon & Vangelis: "I´ll Find My Way Home", "Italian Song", "Page Of Life".

Bandet med det (s)nitsiga namnet

Namn: Nits

Placering: 95

Vilka är Nits?: Vokalisten och keyboardisten Henk Hofstede bildade Nits i Amsterdam 1974, tillsammans med Rob Kloet, ofta ansedd som en av rockens största men mest dolda talanger som suttit bakom ett par trummor. Nits har i över 30 år och genom ett stort antal skivutgivningar odlat en eklektisk form av popmusik där improvisation och ständig förnyelse varit viktiga hörnstenar. Nits musik är dock nästan alltid lättillgänglig, med Hofstedes varma, lätt Lennon-färgade röst i längst fram och kompositioner fulla av hookar, samplingar och arrangemang som engagerar lyssnaren. Bandet älskas ofta av kritiker och musiker, men har, främst till följd av motviljan att turnera utanför Europa, fått en begränsad publik och är kända främst i Holland och några länder i södra Europa. Nits är alltjämt aktiva och spelar under 2007 in sitt 23:e studioalbum.

Jens+Nits=sant: När jag funderar på hur viktiga bands namn och visuella uttryck är för uppfattningen av dem kommer jag alltid att tänka på hur Nits våren 1989 lockade lyssnare ur den mest oväntade av kretsar på vår gymnasieskola. Deras livealbum "Urk" hade landat i stans skivbutik. Karlskrona vimlade av syntare och att det plötsligt dök upp en skiva med ett band som kallade sig Nits (glöm att någon enda levande själ i vår stad hade koll på de obskyra holländarna sedan tidigare) när många syntares husgudar den våren hette Nitzer Ebb, räckte för att få de flesta svartklädda och hårspretiga grabbar (syntarna, åtminstone de som hade syntig dresscode, var till 95 procent ett manligt släkte) att haja till. När skivan dessutom gick i svartvitt och visade ett motiv på en trummis som kändes väldigt syntigt, ja då var det inte många som kunde motstå att ta med skivan till kassan och be om att få lyssna. Gissa om Nits livliga och lätt naiva melodier fick de hårda syntarna att snabbt lägga lurarna på disken och skamfyllda lämna butiken! Jag var inte syntare, inte på det där hårdkokta Nitzer Ebb-viset i alla fall, men drogs ändå till Nits-skivan eftersom det mina syntande kompisar (med avsmak i rösten) berättade om skivan fick mig att tro att Nits kanske var något för mig. Lyssningen ledde aldrig till köp, men jag upptäckte "The Train", en av mina älsklingslåtar genom alla tider. Därefter har jag haft sporadisk koll på Nits, men äger märkligt nog endast ett album. Och det dröjde ända till februari 2001 tills jag inhandlade samlingsskivan "Nest" på en resa till Göteborg. Eftersom jag då arbetade inom musikbranschen skulle jag dagen därpå äta lunch med några promotion-människor på skivbolaget Virgin. De hade ingen mindre än Håkan Hellström i sitt släptåg. Eftersom jag precis haft "Nest" i lurarna funderade jag på om Håkan möjligen kände till Nits och hade en åsikt om deras musik. Dock var Håkan så pratsam om annat under lunchen att det aldrig blev läge att att inleda en mening med "Apropå ingenting...". Jag lämnade mötet med min viktiga fråga obesvarad och än i dag undrar jag och tänker då och då att jag borde skicka honom en kopia på Nest. "Adieu Sweet Bahnhof" låter exakt som något Håkan skulle älska och till och med kanske vilja göra en cover på. "Hej då, söta järnvägsstation."

Oumbärliga låtar med Nits: "Hands", "The Train".

Mannen, myten, pannbandet

Namn: Dire Straits



Placering: 96




Vilka är Dire Straits?: Dire Straits var britter, ett hårt arbetande gäng som i slutet av 70-talet hade så svårt att finansiera sina första inspelningar att de tog ett namn som på svenska bäst kan översättas som "luspank". Resten är förstås en helt annan historia. Efter genombrottshiten "Sultans Of Swing" gick karriären spikrakt mot att bli ett av rockens största namn, med multimiljonsäljande albumet "Brothers In Arms" från 1985 som självklar höjdpunkt. Samtidigt gjorde just den skivan kanske mer skada än nytta för bandet. Med sin välproducerade, detaljrika och samtidigt mycket lättillgängliga musik använde musikindustrin skivan för att göra reklam för den nya CD-tekniken. Följden blev att Dire Straits stämplades som yuppie-musik. Dessutom skapade framgången enorma prestationskrav inför uppföljaren "On Every Street", som lät vänta på sig i hela sex år. Bandet lyckades inte återupprepa framgången och skivan blev deras sista studioalbum. Mer än något annat förknippas Dire Straits med sin frontfigur, den pannbandsförsedde gitarrvirtuosen Mark Knopfler. Efter Dire Straits har Knopfler odlat en mer country- och folkmusikinriktad solokarriär.



Jens+Dire Straits=sant: Dire Straits föll utanför min inramade musiksmak av melodisk syntpop. Men synar man hur de skräddade sin musik på framförallt "Brothers In Arms" förstår man att dragningskraften til viss del bör ha legat i de generösa syntkaskaderna som till exempel föregick det fantastiska, elaka gitarrintrot till "Money For Nothing". Och storslagna melodier, som var det som egentligen byggde min musiksmak, oavsett genretillhörighet, fanns det gott om, kanske allra främst på Mark Knopflers filmmusik till "Local Hero". Sedan var det förstås lätt att imponeras av de TV-sända arenaspelningarna och påkostade videorna. Inte för att jag vill förringa deras musikaliska kvaliteter. Jag lyssnar gärna på deras musik än i dag, även om "Brothers In Arms" inte var fullt så fantastisk som jag ville minnas den, när den häromåret gjorde ett återbesök på vinyltallriken. Och bredvid den LP:n i hyllan står faktiskt en intervjuskiva med bandet som jag beställde från Ginza 1986. Så pass mycket fan av Dire Straits var jag.



Oumbärliga låtar med Dire Straits: "Money For Nothing", "On Every Street".




Lyssna på Dire Straits: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=201327544

The Hitparade v 33

Peter Jöback. Detta musikaliska skällsord. Som jag hatat hans högfärdiga sångstil och stämplat hans anhängare som simpla stackare med vulgär smak. Kanske stillades föraktet en aning efter "Kristina från Duvemåla", men att Jöback en dag skulle liera sig med snubbar som Laakso och Andreas Mattson och Nicke Frisk hade jag aldrig trott och att han skulle kliva rakt in på hitparadens förstaplats, det fanns inte i min klimatupphettade världsbild före klockan 09.10 i förrgår. Då spelade Jöback nya singeln "Stockholm i natt" live i P3. Det var ett av de där sällsynta ögonblicken då världen bara stannar och man inser att man upplever något stort. Det var samma känsla som när Tomas Andersson Wijs "Blues från Sverige" premiärspelades i radion. Och vad mig anbelangar kunde det lika gärna ha varit Andersson Wij:s penna som skrivit Jöbacks Stockholmsskildring. Eller Olle Adolphsons.

Jens Lekman och Richard Hawley gör också storstilade entréer på en för tillfället väldigt mansdominerad parad och visar att nu är musikhösten i gång.

Men det är Jöback som överglänser alla, och innan topp 5 måste jag bara bjussa på den beryktade och i varenda stavelse fantastiska Clark Olofsson-versen:

"Jag står på Norrmalms torg och tänker på ClarkOlofsson
Så många chanser, varför tog han aldrig tag i nån?
Och samma sak med mig
Så lätt att stanna kvar, så svårt att gå

Och jag minns att jag såg dig på Berns terass
Och jag tänkte på allt som jag kunde haft
Och jag tänker på livet jag levde då
Och jag ångrar det mesta, hur blev det så?"

1 (ny) Peter Jöback - Stockholm i natt
2 (ny) Jens Lekman - And I Remember Every Kiss
3 (ny) Richard Hawley - Tonight The Streets Are Ours
4 (5) José Gonzalez - Down The Line
5 (1) Boat Club - Warmer Climes

Övriga nykomlingar:
11 Junior Senior - Can I Get Get Get
16 Will I Am - I Got It From My Mama

Listan i sin helhet finns i listpärmen hemma hos Jens.

Wax on, wax off

Namn: Wax

Placering: 97

Vilka är Wax? Wax bildades några år in på 80-talet av Andrew Gold, som då hade en bitvis framgångsrik solokarriär bakom sig, och Graham Gouldman, mest känd från gruppen 10 CC. Duon kallade sig inledningsvis Common Knowledge, men efter att ett självbetitlat album floppat 1984 bytte de namn till det i skivindustrin högst passande Wax. Wax släppte tre album mellan 1986 och 1989 och fick 1987 en stor singelhit i hela världen med "(Building A) Bridge To Your Heart", men hade även mindre hits med låtar som "Right Between The Eyes" och "Shadows Of Love". Wax var ett typiskt så kallat studioband som satsade fullt ut på snygga produktioner och hantverksskicklig, melodisk pop. På tredje skivan tröt dock inspirationen betänkligt och kort därefter splittrades gruppen. Gold återvände till sin solokarriär och Gouldman deltog i 1992 års återförening av 10 CC.

Lite trivialt bonusvetande om Wax: Duons debutalbum, "Magnetic Heaven" fick sitt namn när duon satt i studion och spolade över en ratad inspelning (gjord med dåtidens teknik med magnetiska rullband). De skämtade då och sade tröstande till den dödsdömda inspelningen: "Don´t worry, you´ll get to magnetic heaven".

Jens+Wax=sant: Som med så många andra 80-talsband blev jag introducerad till Wax via Tracks och Kaj Kindvall. Det ovanliga vid det aktuella tillfället, i November 1985, var att jag hade min hårdrocksfrälste kompis Palle med mig vid radion. Otippat nog var det Palle och inte jag som gick igång på Wax debutsingel "Ball And Chain". Förmodligen var det för att titeln på låten var så nära metal Tracks brukade komma. Själv fick jag upp ögonen för bandet via andrasingeln, den Motown-poppiga "Right Between The Eyes" och blev stormförälskad i den romantiska "Shadows Of Love", bandets tredje singel. Wax är för mig också intimt förknippade med övergången från vinyl till CD. Min vän Lars hade 1987 införskaffat den då ännu relativt exklusiva apparaten CD-spelare och Wax andra album "American English" gick varm på den. I dag kan jag uppskatta Wax av nostalgiska skäl, men återvänder sällan till deras musik.

Oumbärliga låtar med Wax: "Alright Tonight", "Wherever You Are".

Stockholm i natt

Nu har jag äntligen hört den, jag min förtappade själ som missade urpremiären på "Allsång på Skansen". Men i dag, klockan tio över nio på morgonen stannade klockorna i köket och kaffebryggaren kippade efter luft när Peter Jöback sjöng sin och Andreas Mattsons och Nicke Frisks "Stockholm i natt" live i radion, gjorde grått mos av alla tidigare Stockholms-skildringar och kvaddade Kents och Winnerbäcks chanser att prestera höstens största svenska epos. Jöback har rest sig från schlager-valp via musikaldiva till Sveriges största pop-crooner. Nu är ribban för musikhösten 07 lagd och den ligger högt. Vansinnigt högt!

Lyssna, för bövelen!: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=145413348

Krokodilen som överlevde

Namn: Crowded House

Placering: 98

Vilka är Crowded House?: Crowded House kom fram i en tidpunkt då hela världen tyckte det var coolt att säga "g´day mate" och "nice croc" och andra små lustigheter ur Crocodile Dundee. Vi drack Steinelager och Crocodile-öl och ur högtalarna puttrade den nya, lovande australiensiska rockscenen med allt från mörkermannen Nick Cave, via arenarockers som Noiseworks och Hoodoo Gurus, till galenpannorna i Mental As Anything. Där och då, i mitten av 80-talet, fanns även Crowded House, men till skillnad från resten av den australiensiska scenen, som inom kort skulle torka ut och självdö likt en strandad flodkrokodil, var Crowded House ett namn för världsvid ära och berömmelse. Sångaren och låtskrivaren Neil Finn (som egentligen var från Nya Zeeland, där han hade ett förflutet i bandet Split Enz) var bandets kreativa motor. Med stor kärlek till Paul McCartneys harmonilära och nästan lite väl besatt av ljudbilden i Beatles "Norwegian Wood" byggde han mellan 1986 och 1993 fyra solida album och gav Crowded House två jättehits med "Don´t Dream It´s Over" och "Weather With You". När bandet lades ner 1996 fortsatte Neil med en något mer nertonad solokarriär och samarbetade även sporadiskt med brodern Tim Finn. År 2006 återförenades Crowded House och gav 2007 ut albumet "Time On Earth".

Jens+Crowded House=sant: När "Don´t Dream It´s Over" nådde svensk radio i januari 1987 var den, med sitt vemodiga anslag och sin högt svävande refräng, så mycket av det rätta virket för mig att den faktiskt låg bandet i fatet under många år. Visst hade jag inget emot att lyssna på "Better Be Home Soon" året därpå och visst var det roligt att de fick ännu en välförtjänt hit med "Weather With You", men någon ny "Don´t Dream It´s Over" var visst inte i sikte. Men så, i svansen efter "Weather With You", kom den störtsköna och anspråkslösa "It´s Only Natural" och tände mitt intresse för gruppen. Och när jag väl införskaffat "Woodface"-albumet var jag fast och upptäckte att premiärhiten från 1987 visst hade sina jämlikar.

Oumbärliga låtar med Crowded House: "Distant Sun", "Don´t Dream It´s Over", "Four Seasons In One Day", "Nails In My Feet".

Lyssna på Crowded House: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=151148438

Patta och pojkarna

Artist: Nasa

Placering: 99

Vilka är Nasa? Nasa halkade in i musikbranschen via kultfilmen "G som i gemenskap", där sångaren Patrik Henzels storebror spelade en av rollerna. Nasa fick, i god nepotistisk anda, vara med på soundtracket, vilket sedan hjälpte Patrik och de två andra medlemmarna Martin Thors och Jonas Zachrisson (jo, han är son till golfkommentatorn Göran Zachrisson) att så småningom säkra ett kontrakt för egen skivutgivning. Nasa var i mångt och mycket den perfekta svenska syntgruppen - mer eller mindre ensamma i Sverige om att vara tillräckligt sånginriktade och melodiösa för att älskas av den poppiga delen av publiken samtidigt som de var så pass kliniska och smattrande i sin ljudbild att de tilltalade även puritanerna. I dag framstår Nasa som en tydlig förebild för 2000-talets syntpopvåg med band som The Tough Alliance och Nicolas Makelberge. Det sägs ibland om Nasa att de aldrig hade några hits att tala om. Men de låg i alla fall på Trackslistan fem gånger mellan 1985 och 1987 och fick oväntat mycket uppmärksamhet för sin comebacksingel "Back To Square One" 1999. Nasas huvudsakliga tid i musikbranschen tog slut 1987, efter att bandet varit nära att få ett stort kontrakt för skivmarknaden i USA. Patrik Henzel och Martin Thors satsade då kortvarigt på det svenskspråkiga projektet Henzel & Thors. Patrik Henzel fortsatte därefter som kompositör och producent åt bland annat Mendez.

Jens+Nasa=sant: Det gick lite som en löpeld genom korridorerna på min högstadieskola när Kaj Kindvall spelat debutsingeln "Paula" och den veckan därefter gick in på Trackslistan. Själv tillhörde jag aldrig det där gänget i chinos och mönstrade pastellskjortor som satte trenden för vad som var rätt och coolt på Vedebyskolan. Jag var en outsider, gick mina egna vägar och hade samma vecka förmodligen fullt upp med att avgöra vilken av balladerna "Let Me In" med Mike Francis eller "Move Closer" med Phyllis Nelson som hade det snyggaste introt. Nasa skulle bli mina ändå, men på mina egna villkor, närStockholms-trion förtjänat mitt förtroende, vilket skedde med tredje-singeln "Point Of View" ett halvår senare. Sedan dess har jag varit hängiven Nasas musik, som står sig väl även i dag, mycket tack vare Patrik Henzels snille för tuffa, rytmiska produktioner i kombination med vemodiga och ibland humoristiska popsånger. 1999 hade jag förmånen att både få se Nasa live och intervjua Patrik Henzel. Mitt mest bestående intryck av intervjun var att han refererade till sig själv som "Patta" och att han läxade upp mig för att jag då ännu inte sett filmen "Matrix".

Oumbärliga låtar med Nasa: "Back To Square One", "Eyesight Lost (Yeah)", "Paula", "Point Of View", "The Bird".

Den siste mohikanen

Namn: Howard Jones

Placering: 100

Vem är Howard? Howard Jones föddes 1955 i England och var pianolärare innan karriären började ta fart, först när Howard närmade sig 30. Efter förbandsgig åt OMD och China Crisis fick han sin första stora hit med "New Song" och abonnerade sedan på topplaceringar på listorna med sina 10 första singlar och 2 första album. Howard och hans melodiska syntpop älskades av tonåringar, deras föräldrar, som såg renlevnadsmänniskan Howard som en positiv förebild för barnen, och av äldre musikintresserade som identifierade Howards stora begåvning som musiker och kompositör. När hitkarriären dalade hemma i Europa, fortsatte Howard att vara framgångsrik i USA, där han turnerat som soloartist och ingått i diverse konstellationer, bland annat i Ringo Starrs turnerande band år 2001. Howard ger fortfarande ut skivor och turnerar med jämna mellanrum och har, trots vissa akustiska sidsteg, varit syntpopen och sitt ursprungliga sound någorlunda trogen.

Jens+Howard=sant: Howard var där och han var ny samtidigt som min kärlek till popen var ny och jag var förstås impad av hans fräcka kläder, frisyr och pantomin-dansare. Men mest av allt gillade jag Howard för att han hade bättre melodier än de flesta, och bredare referenser. Inte för att jag skulle uttryckt mig så när jag var 12, men instinktivt förstod jag att Howards sound hade nyanser som mindre musikaliskt begåvade syntpopkollegor hade svårare att få fram. Inte heller var jag mogen nog att begripa vilken pricksäker och obehagligt ärlig kärleksbetraktelse "What Is Love" är eller förstå de filosofiska poängerna i "Hide And Seek", även om dess stora refräng och längtansfulla stämning fick mig att dra på ståpälsen och gråta en skvätt på mitt pojkrum. I dag återvänder jag gärna till dessa båda låtar och tycker därtill att "Everlasting Love", en bortglömd singel från 1989, är schlagerpop när den är som allra bäst.

En bonus med Howard är förstås hans utseendemässiga likhet med en känd svensk sportkommentator. Om du inte har något viktigare för dig, titta på bilden ovan och förställ dig att Arne Hegerfors fått sin stora chans som skådespelare, som en torr och ordvitsig huvudrollsinnehavare i filmen Den siste mohikanen.

Oumbärliga låtar med Howard: Everlasting Love, Hide And Seek, Noone Is To Blame, What Is Love.

Lyssna på Howard: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=55784512

100 mest älskade artister

Sommartid är topplistetid. Så har det varit de senaste somrarna. När skidsäsongen och schlagercirkusen ligger nere och skivindustrin går på tomgång, då sprudlar min kreativitet när det gäller att ta fram avancerade rankingar, företrädelsevis inom musiken.

Det började 2004, när jag första gången pekade ut mina 100 favoritlåtar ur skivsamlingen. Samma år började jag en lång och grannlaga analys av över 300 album för att räkna ut en topp 100-ranking och kora min absoluta favoritskiva. Rankingen blev klar sommaren 2005 men har ännu inte presenterats.

Nästa projekt blev att med hjälp av de tidigare rankingarna sätta samman en avancerad ranking över de 100 största favoritartisterna sedan jag började lyssna på popmusik. I sammanräkningen ingick också alla de topplistor över ny musik jag presterat sedan 1985 och en inventering av alla mina skivor, där album, maxisinglar och singlar alla viktades gentemot den övriga statistiken.

Rankingen har varit klar i över ett år, men först nu, men en ny och fräsch blogg i ryggen, har jag bestämt mig för att till slut presentera den.

Det är en speciell ranking eftersom den inte handlar om vad jag gillar i dag utan är ett försök att så ärligt och neutralt som möjligt väga det jag lyssnade på som barn mot de övre tonårens favoriter, 90-talets upptäckter och dagens ikoner. Det blir en resa genom olika genrer och olika smaker. Jag kommer att kasta fram de artister mina kompisar alltid kommer att förknippa mig med och jag kommer att tvingas skriva om sådana jag skäms över att jag någonsin släppt in i min skivsamling. Statistiken överraskar ibland, men ljuger aldrig.

Till varje presentation följer en kort biografi och en rejäl analys över min relation till den aktuella artisten. I morgon börjar jag, som sig bör, med nummer 100.

The Hitparade v 32

2007 är ett vansinnigt ojämnt musikår. Efter en rätt mager inledning tjongade det plötsligt till och i april kom mer bra ny musik än vad de tre första månaderna tillsammans kastat upp. Sedan stiltje igen. Och det som råder nu är inget annat än en fruktansvärd sommartorka. Jag vet allt om den fantastiska skivhöst som väntar, konkurrensen lär bli mördande hård, men den som har en hygglig låt på lut borde släppa den nu. Det är fritt blås upp till listans absoluta topp. Med tanke på dessa förutsättningar får nog José Gonzalez tänka en gång till innan han jublar över att nya, efterlängtade låten "Down The Line" går in som nummer 5, jag menar bara som nummer 5.

Topp 5:
1 (1) Boat Club - Warmer Climes
2 (4) Feist - One Two Three Four
3 (7) Tegan & Sara - Back In Your Head
4 (6) Studio - Self Service
5 (ny) José Gonzalez - Down The Line

Övriga nykomlingar:
8 Tomas Andersson Wij - Mellanstora Mellansvenska Städer (re-entry)
13 Taken By Trees - Julia
18 Axwell - I Found You
20 PJ Harvey - When Under Ether

Världens bästa Wilson

Nej, det är inte Brian som är världens bästa Wilson i mitt musik-universum. Gud förbjude inte heller någon av systrarna Anne och Nancy Wilson i kanadensiska powerballad-bandet Heart. Nej min Wilson heter Tony, han som grundade Factory Records och som såg till att ge min ungdoms husgudar Orchestral Manoeuvres In The Dark en biljett till ära och berömmelse. Tonys planer för OMD var något annorlunda än för de många underground-band han signade till Factory. "De här killarna ska göra pop-hits och bli stjärnor. Min uppgift är att hjälpa dem på vägen till ett större kontrakt." Så lär han ha resonerat, den gode Tony, när han gav ut "Electricity" som OMD:s och Factorys första singelskiva. Ett par månader senare skrev OMD avtal med Virgin Records och resten är en helt annan historia.

Tony Wilson har avlidit i cancer på ett sjukhus i sin älskade hemstad Manchester. Han blev 57 år.

Mina 10 Factory-favoriter:

1. Orchestral Manoeuvres In The Dark

2. New Order

3. James

4. Electronic

5. The Durutti Column

6. Joy Division

7. Cabaret Voltaire

8. Revenge

9. Happy Mondays

10. The Wendys

Jogg-blogg

Bana: Bergåsa-Lyckeby
Tid: 43.20.0 (Tidigare personbästa: 44.22.4)
Placering: 1
Kommentar: Äntligen fick jag till den där kanontiden på den långa rundan som jag hela tiden sagt att jag har form för. Det var ett i stort sett perfekt lopp sett till disponering av krafter. Kanske jag till och med höll igen lite väl mycket i början, bortsett från den snabba öppningen ut till första mellantid. Anledningen till att det inte gick så snabbt i början var att jag, precis som förra gången, fick väldigt ont i benen. Jag vet inte om det berodde på att jag spände mig eller för att det senaste loppet bara låg två dagar bakåt i tiden, men det senare borde inte betyda något med den form jag har nu. Hur som helst var jag lite hämmad i löpsteget ett tag, men tack och lov släppte det cirka 18-20 minuter in i loppet. Men egentligen kom jag inte i närheten av att kunna nå målet att springa på 43.30 förrän på sista kilometern. I backen uppför Bengtsavägen eldade jag på rejält, men hade ändå närmare 20 sekunder kvar att plocka vid sista mellantiden. Cirka 800 meter före mål fick jag besked om att jag hade chansen att brejka 43.30. Då lade jag an en lång, grym spurt med de sista krafterna jag sparat, och så var saken biff! En underbar avslutning på vår- och sommarsäsongen. Nu blir det två veckors semester med eventuellt något enstaka mindre lopp.

Jogg-blogg

Bana: Hästö
Tid: 31.45.1 (Tidigare personbästa: 31.49.7)
Placering: 1
Kommentar: Jag sitter här framför datorn och eftersvettas som en gris i en grisbastu. Trots att jag duschat kallt och extra länge. I dag var värmen en hög faktor. Känslan i kroppen har inte heller varit helt på topp de senaste dagarna. Att jag trots detta lyckades klämma till med ännu ett personligt rekord, tja, kan jag vara annat än imponerad över mig själv. Det var inte heller någon söndagspromenad där ute utan kamp hela vägen, och en fascinerande sekundstrid där jag öppnade sekunden sämre än pers och sedan systematiskt plockade tiondel för tiondel, sekund för sekund, för att till slut skära mållinjen med 4,6 sekunder tillgodo. I morgon ska jag på fystest och på torsdag blir det stor final på långa rundan. Då hoppas jag äntligen få till ett toppresultat där.

Tre manliga förebilder

1. Elton John. Mannen som vill stänga internet för att mediet hämmar kreativiteten. Djärva tankar, Elton! Sånt gillar jag!

2. Glenn Hysén. Sällan har någon med hjärtat på rätta stället samtidigt varit så politiskt inkorrekt. Att öppet deklarera att man gilar bögskämt, jämställa dem med dvärgskämt (som om homosexualitet skulle vara en biologisk defekt!) och sedan kliva upp på Pride-festivalens podium, det är modigt Glenn. Sånt gillar jag!

3. Ingmar Bergman. Inte för att jag gillar den sortens film den här gubben sysslade med, men "Det sjunde gomseglet" måste ju ändå vara förra årtusendets bästa oral-rulle. För att inte tala om s&m-klassikern "Piskningar och rop". Eller mer strejta "Alexander in my fanny". Vi glömmer dig aldrig, Ingmar!

Jogg-blogg

Bana: Bergåsa/Västra mark
Tid: 34.31.0 (Tidigare personbästa: 34.45.5)
Kommentar: Ett dramatiskt lopp med flera olika skeenden. Jag kände mig pigg och stark från början och låg länge och skuggade någon enstaka sekund bakom mitt personbästa med avsikt att bida min tid och ha krafter kvar till den sista långa och sega backen. Väl där gick jag mig dock nästan totalstum, fick stanna ett par gånger i sista delen backen och hämta andan. Väl på toppen drabbades jag av något så ovanligt som håll, samtidigt som jag kunde konstatera att de åtta sekunders ledning jag hade strax före backen var borta. En förklaring till att orken tröt kan vara ett riktigt tufft träningspass i form av trädgårdsarbete i går. In mot mål fick jag dock upp farten igen och hållet försvann. I mål hade jag tillskansat mig ett nytt personligt rekord med 14,5 sekunders marginal.

The Hitparade v 31

Lasse Lindh och jag har aldrig funkat ihop. Och det beror inte på att han hade en kort affär med en kollega till mig på Radio AF i Lund eller att han därefter hade mage att tacka sin före detta radio-flirt före sin aktuella flickvän i texthäftet till debutalbumet (som han dessutom kallade "Tack").

Nej, Lasse-föraktet började redan något år tidigare, hösten 1997, när debutsingeln kom, en seg stackare till låt. Men det var egentligen inte Lasses fel att det skar sig utan en annan radiokollegas. Jag var ju med i musikgruppen som bestämde vilken musik som skulle spelas i radion och den före detta kollegan (som alltså inte ska förväxlas med Lasses radio-flirt) hade nyligen blivit promotor på Lasses skivbolag. Som vi blev nedlusade av lovord, utlottningsskivor och planscher, allt rörande Lasse Lindh. När vi tröttnat sedan länge ringde vår gamle vän för att tjata lite till. Och lite till. När vi resolut vägrade lägga Lasse på någon högre rotation på spellistan fick vi i alla fall lova att sätta upp planschen på Lasse. Det gjorde vi. På toaletten.

Mot bakgrund av detta är det smått sensationellt att Lasse så småningom hittade in på min personliga topplista med synthpop-projektet Tribeca. Men när han är solo och på svenska har jag haft fortsatt svårt för hans forcerat viskande sång och yviga bildspråk.

Fråga mig inte varför jag nu kapitulerat inför "Ingen vind kan blåsa omkull oss nu". Den skiljer sig knappast från den krystade (fansen säger väl febriga) indiepop Lasse brukar göra. Kanske är det på grund av sommartorka i skivfloden. Eller för att det rent allmänt är en jäkligt kass sommar som dessutom raskt är på väg att ta slut. Någonting har i alla fall fått mig ur balans angående Lasse, som 10 år efter den där jobbiga debutsingeln nu debuterar som nr 5.

Boat Club tar över förstaplatsen när de senaste veckornas etta, Florence Valentin, rasar till nr 9.
Och så går Jens Lekman in som nr 3 med "The Opposite Of Halleluja", en låt som släpptes på EP redan 2005 men nu kommer som singel för att lansera Lekmans kommande album.

Topp 5:
1 (3) BOAT CLUB - WARMER CLIMES
2 (2) JENS LEKMAN - FRIDAY NIGHT AT THE DRIVE-IN BINGO
3 (NY) JENS LEKMAN - THE OPPOSITE OF HALLELUJA
4 (17) FEIST - ONE TWO THREE FOUR
5 (NY) LASSE LINDH - INGEN VIND KAN BLÅSA OMKULL OSS NU

Övriga nykomlingar:
6 STUDIO - SELF SERVICE (RE-ENTRY)
7 TEGAN & SARA - BACK IN YOUR HEAD
13 PRINCE - THE ONE U WANNA C

Listan i sin helhet finns i listpärmen hemma hos Jens