Jogg-blogg

Bana: Hästö
Tid: 31.49.7 (Tidigare personbästa 31.51.9)
Placering: 1
Kommentar: Nytt personbästa, med 2,2 sekunder! I dag var en sådan där dag då kroppen svarade fullt ut. Jag hade en liten svacka en tredjedel in i loppet men när det drog ihop sig hade jag fullt med energi igen. Att kroppen hela tiden kommer igen trots att man nyss plågat skiten ur den i någon uppförsbacke är det främsta kännetecknet på att formen är på topp. Och så här bra har det inte kännts på drygt en månad. Rekordet säkrade jag med en mäktig spurt på målrakan. Skillnaden mellan att ösa i en sekundstrid och att defilera i mål kan innebära åtskilliga sekunder.

Fem glädjeämnen

1. Cirkus. I våras var jag med sonen på cirkus. En oförglömlig upplevelse för såväl två och ett halvtåringen som hans far. Min behållning var nästan uteslutande att få konsumera sonens upplevelse. I kväll ska min fru få vara med om samma härliga sak tillsammans med sonen. Jag är själaglad för deras skull.

2. Morgonstund. Först spänner man ögonen i henne. Hon möter blicken och spricker upp i ett leende som glänser av nyspruckna mjölktänder. Därefter övergår leendet i ett okontrollerat, njutningsfullt skratt, när hon böjer sig fram och borrar in sitt ansikte i min hals. En morgon med min dotter får mig att glömma allt jobbigt från natten som gått.

3. Talangjakten. Jag vet inte hur många gånger jag asgarvat under eftermiddagens utsändning av P3:s "Christer" och deras underbara talangjakt.

4. Solen skiner. ...kanske bara i dag.

5. Landstingskatalogen. Fan va bra den är! Och det är jag som står bakom alla texterna!

Jogg-blogg

Bana: Bergåsa-Lyckeby
Tid: 44.22.4 (Tidigare personbästa: 44.46.5)
Placering: 13
Kommentar: Jag har inte riktigt fått till det på den långa rundan de senaste gångerna. Sist gick jag stum i backen vid Gullberna, i går var stum bara förnamnet på hur jag kände mig i benen redan från start. Det började med ont i vaderna men så småningom kändes hela benen lite som avdomnade betongklumpar - troligtvis följden av att förra loppet bara låg två dagar bakåt i tiden. Halvvägs in i loppet var jag 51 sekunder efter mitt tidigare personbästa. Tur då att jag i alla fall hade flås nog att göra en imponerande upphämtning. Jag trotsade all smärta och stod på för vad jag orkade längs Verköleden och uppför Bengtsavägen. Plötsligt var jag i kapp, och i mål var jag förbi med 24 sekunder! Men trots den hjälteinsatsen inget riktigt topplopp, tyvärr. Jag är helt säker på att jag ska kunna gå neråt 43.30, kanske ännu bättre, när allt stämmer.

Oldfield blir klassisk

Han har spelat in pop-låtar i de flesta genrer, gjort en platta om jordens historia under 2000 år, en annan där han spelar på udda instrument som tandborstar och skrivmaskiner och ett album där alla ljud kommer från gitarrer - rythmer, atmosfäriska ackord, rubbet! Sina många galna infall till trots är min ungdomsidol Mike Oldfield ändå mest känd och erkänd för sin symfoniska instrumentalrock.

Nu presenterar Oldfield sitt nästa drag: en skiva med klassisk musik där han själv bara spelar piano och klassiksk gitarr. Verket har fått namnet "Music Of The Spheres" och släpps den 12 november. Oldfield har två riktigt urusla album närmast bakom sig och därför hur mycket som helst att bevisa. I början av 2006 antydde han lovande nog att nästa skiva skulle bli tillbaks till rötterna, långa stycken och ett brett register i instrumentering och temperament. Nu verkar det bara delvis bli så.

Oldfield har enligt mitt tycke alltid varit bäst när han han inte haft ett tydligt definierat koncept utan komponerat efter friare tyglar, som i "QE2", "Crises" och "Amarok".

Här en länk till en intressant artikel om Oldfield och hans inre demoner, en viktig pusselbit i förståelsen av galenpannan och musikgeniet:

http://www.thisislondon.co.uk/music/article-23396384-details/Oldfield

Mike Oldfields 10 snurrigaste koncept genom karriären:

1. Att skicka upp ett gäng journalister i en jumbojet för att prata om "Earth Moving" (1989), en skiva som enligt kompositören själv handlar om miljöförstöring.

2. Att posera som keltisk krigare på omslagetr till "Voyager" (1996)

3. Att tro sig ha koll på klubbkulturen. Samarbetet med DJ Pepe (Har någon hört talas om honom i något annat sammanhang?) i slutet på 90-talet blev en musikalisk naturkatastrof.

4. Att i höjd med milleniumskiftet börja göra meningslösa, flummiga tv-spel med tillhörande hissmusik.

5. Att göra "Shine" tillsammans med Jon Anderson 1986. Denna scizofrena låt, där verser och refränger dyker upp i till synes slumpmässig ordning och gitarrsolot låter skärande malplacerat, måste vara ett av 80-talspopens absoluta lågvattenmärken.

6. Att gifta sig med Anita "Mitt Sommarlov" Hegerland. Inte nog med att hon tvunget skulle ha med sin ljusa, menlösa stämma på alltför många av makens låtar, Sedan, när kärleken dog, kostade hon vår hjälte multum i advokatkostnader.

7. Att själv ta kommandot över sånginsatserna i "Heaven´s Open". Många kassa vokalister har hamnat på vinyl men Oldfield måste vara en av de allra sämsta.

8. Att LSD-trippa med Kevin Ayres. Läs mer om konsekvenserna via länken ovan.

9. Att skicka med en totalt meningslös saga på innerkonvolutet till den annars fantastiska skivan "Amarok".

10. Att göra en skiva med enbart gitarrer, kompade av fler gitarrer och samplade gitarrer, posera med en gitarr på omslaget och kalla hela anrättningen för: "Guitars"!

The Hitparade v 30

Prince nya, "Planet Earth", är inget soundtrack beryktade BBC-serien med samma namn. Visserligen har båda utgivningarna sin beskärda del av fortplantningsscener, men... En bra skiva är det faktiskt, lill-prinsens nya. "Future Baby Mama" heter min favorit den här veckan. Av sex nykomlingar på min topplista över ny musik är det den enda som går in på topp 10.

I övrigt noterar vi en debut för rockiga Plastscines (låter som en blandning av sockiplast och mockasiner) och att smashing Pumpkins till sist får i alla fall en liten hit från nya skivan, trots att den i det stora hela är så långt från det Adore-melankoliska Pumpkins jag en gång föll för.

Topp 5:

1 (1) Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
2 (2) Jens Lekman - Friday Night At The Drive-In Bingo
3 (6) Boat Club - Warmer Climes
4 (3) Montt Mardié - Set Sail Tomorrow
5 (5) James Yorkston - Woozy With Cider

Nykomlingar:
6 Prince - Future Baby Mama
14 Platiscines - Loser
17 Feist - One Two Three Four
18 Elin Sigvardsson - How You Dug Your Own Grave
19 Smashing Pumpkins - Starz
20 The Mary Onettes - Void

Listan finns i sin helhet i listpärmen hemma hos Jens

Jogg-blogg

Bana: Hästö
Tid: 32.19.3 (Personbästa: 31.51.9)
Placering: 1
Kommentar: Efter några lopp i stekande sol var det dyblöta regnskurar som gällde i dag. Bortsett från att jag alltid spänner mig lite inför halkrisken när det är blött är dagens väder helt klart bättre för en värmekänslg stackare som jag. Har haft någon form av infektion i kroppen och kurerade mig med echinacea-tabletter i går. Hushöll för säkerhets skull en liten aning med krafterna under loppet, men det räckte för en riktigt bra insats ändå. Skönt att formen håller i sig!

Awesome - en halvtidsbox

Min käre vän Larsa har skickat mig en cd-box med hela 52 av sina favoritlåtar under 2007 så här långt. De senaste två veckorna har jag lyssnat och lyssnat på "Awesome", som boxen är döpt till (och tittat förundrat på den lilla bebisen, Larsas nyfödde son, som pryder omslaget).

Mest av allt slås jag av hur jag och Larsa numera drar åt ganska olika håll i våra preferenser. Vi är båda fostrade i 80-talets synth-, ny-romanik- och new vawe-skola. Sedan dess har vi ytterligare breddat oss. Men medan jag gärna drar åt till exempel soul- och folkrockinfluenser har Larsas smak blivit mörkare och rockigare. Stora ljudbilder med ringande gitarrer finns det en del av på Awesome.

Jag har hur som helst plockat ut mina fem favoriter av låtarna som var nya för mig:

1. James Yorkston - Woozy With Cider
Som en light-variant av Paddy McAloons spoken word-epos "I Trawl The Megaherz". Vackert, meditativt, med ett litet stänk av melankoli.

2. Boat Club - Warmer Climes
The Embassy och The Tough Alliance har ett kärleksbarn ihop. Åtminstone låter det så.

3. Rooney - When Did Your Heart Go Missing
Fånigt bandnamn och det Oasis-stinkande albumet ger jag inte mycket för. Men denna låt, vilken klackspark!

4. Editors - Smokers Outside The Hospital Doors
Säregen låt om ett fenomen jag ofta noterat från min sjukhusnära arbetsplats.

5. Shout Out Louds - Streams Of Whiskey
Tolkningen av Pogues gamla fina pub-skrålare står sig visserligen slätt bredvid det härligt skrovliga originalet. Men en hjärtans glad påminnelse är det allt.

Farväl Dabbs

Fick i morse veta att Dabbs Greer avled den 28 april, nyss 90 fyllda. Dabbs spelade Reverand Alden, prästen i Lilla huset på prärien. Han dök också upp i diverse andra roller, inte minst i långfilmen Den gröna milen. När jag såg Dabbs i den filmen trodde jag att jag skulle ramla av biostolen. "Va! Lever han fortfarande?!"

Med sitt vita hår och knöliga ansikte såg Reverand Alden ut att vara sisådär 70 när Lilla huset gick på tv på 70- och 80-talet. I själva verket var han bara kring 60.

Far i frid, pastorn!

Mina 10 favoritkaraktärer i Lilla huset på prärien:

1. CHARLES INGALLS. Hela världens önskepappa, med ett rättspatos som saknar motstycke. Och som han kunde skratta! Och gråta!

2. MR EDWARDS. Grizzly-björnen, Charles oborstade och rakt igenom helkomiska kompis.

3. NELLIE OLESEN. Den bortskämda, guldlockiga och snorkiga flickan vi alla älskade att hata.

4. HARRIET OLESEN. Nellies minst lika osympatiska mamma.

5. NELS OLESEN. Nellies snälla och vansinnigt välklädde pappa, som ofta hamnade i komiska situationer på grund av sin familj.

6. MARY INGALLS. Älvan, med den förtrollande blicken. Historien om när hon blev blind är den mest gripande i hela serien.

7. REVERAND ALDEN. Den beskedlige prästen kunde då och då lätta på kragen och bli både avspänd och heligt förbannad.

8. LARS HANSON. Butter ägare till sågen, Charles arbetsplats. Svensk nybyggare, förvillande lik Hans Alfredsson. Brukade ge uttryck för sin frustration över livets vedermödor genomn att stöna "nej du!"

9. DOCTOR BAKER. Spelad av Kevin Hagen, mannen som hade mer mimik i pannvecken än vad de flesta skådespelare har i hela ansiktet.

10. LAURA INGALLS. Något av en huvudperson förstås, men jag blev aldrig så där totalcharmad av just henne. Nej, inte för hennes präktighet; flera av mina favoriter var om möjligt ännu präktigare. Kanske var det hennes råttliknande uppsyn.

Jogg-blogg

Bana: Bergåsa/Västra Mark
Tid: 34.45.5 (tidigare personbästa: 35.41.7)
Kommentar: En riktig kämparinsats i värmen, som plågade rejält, i synnerhet under andra hälften av loppet. Gick också ut lite väl hårt i dag. Formen är inte lika hysteriskt bra som för ett par veckor sedan, men berätta det för mina ben, någon! Skönt att i alla fall ha nått målet för säsongen med denna nya runa, att gå under 35 minuter blankt.

Kents sämsta albumtitlar

"Tillbaka till samtiden". Jag kan inte avgöra om Kent återigen överträffat sig själva i att hitta på fåniga albumtitlar eller om de har någonting riktigt giftig sanning på gång om hur hela popkulturen tappat visioner och retarderat till en ömklig längtan efter ett bättre förr.

Skivan släpps den 17 oktober.

Kents sämsta albumtitlar till dags dato:

1. Du och jag, döden
2. Hagnesta Hill
3. Vapen och ammunition
4. Verkligen
5. B-sidor 95-00
6. Isola

Bonus: Kent fick 1997 Radio AF:s musikgrupps utmärkelse för fulast bandnamn baklänges: Tnek.